bajs bajs baby!

Jag var till min sjukgymnast i måndags och allt såg bra ut, förutom mitt "knäpp" som jag har i knäskålen, det hämnar mig när jag har utsträckt spänt läge på benet och skall tillbaka till böjt.

Sjukgymnasten höll i knäskålen och då gick det mycket bättre, han trodde att min insida lårmuskel var försvagad och höll inte knäskålen på plats, han rekommenderade mig att köpa ett knäskydd och använda det i de mest utsatta lägena!   

Han sa även att jag kunde börja ta korta snabba promenader, gissa om jag blev lycklig !!

Så igår var jag och köpte ett knäskydd som kändes jätte bra och idag i regn och rusk skulle jag göra debut med PW, laddad och taggad!

Jag började att gå lugnt för uppvärmning, när jag sedan hade gått i 5 minuter så skulle jag öka takten, MEN det gick ju så klart INTE!! 

Jag kände mig som en låghalt som försökte komma framåt, jag kan lova att tårarna

inte var långt borta och det kändes som om detta ALDRIG kommer att bli bra!! 

Jag halta mig runt stugsundsudden med tårarna i halsen och kände mig som världens sämsta, när jag kom hemåt så skulle jag ta mig upp för en ganska brant backe, å då tänkte jag att nu jäklar så trampar jag på, vilket jag gjorde och det kändes BRA...tårarna försvann och de positiva tankarna kom tillbaka, jag är stark i knäet, men det hänger inte med när jag ska försöka öka tempot!!

Väl hemma så berättade jag för E om min tråkiga "PW runda" han säger

- ja men Micaela, detta är första gången som du tar en riktig promenad på 2 månader, tror du att du skulle vara som förr???? 

Det kommer bara bli bättre!! 

Han har alldeles rätt i vad han säger, men ibland är det svårt att acceptera när man vill så mycket mer!!! 

Jag är glad att jag har varit och lyssnat på denna otroligt inspirerade mannen, Anders Olsson som har klarat det mesta på ren envishet och träning!! 

Ingen ting är omöjligt och resan fortsätter!!!  

30-års fest

Vilken helg, vilken helt underbar helg.

Söderhamn kokade av HBTQ människor, jag hann in på stan för att lyssna på Tobias Norman när han hade föreläsning på Biblioteket, det var riktigt bra!! 

Det var även en helt hysteriskt helg med planering och fixning. 

Lördag kl 14:45 skulle E´s 30-års fest börja, och 30 personer skulle anlända med packning hit, dom visste inte vad som skulle hända under dagen.

 

Lönns buss kom kl 15 och plockade upp oss för att ta oss till hemligt ställe...

Det hemliga stället var badhuset, där vi genomförde Fångarna på Hällåsen, där var Dr. Mugg och höll i gåtorna, vi körde rebus under vattnet, stafett och dragkamp, det var 4 st lag och inget lag ville förlora.. Det vinnande laget hade några tunga namn och vann med 3 guldpengar....

Efter det så kom Lönns Buss och hämtade upp oss för att ta oss till Stugsunds IK lokalen för mat, fest och musik hela natten lång!!!

Emil hade en helt underbar dag/kväll han fick även en dröm i uppfyllelse då han fick spela trubadur..där satt han och trummade och sjöng väldigt länge och han bara NJÖT!!!

När vi kommer hem sent på natten så kommer vi hem till ett hus täckt av halm....det kändes helt underbart när man inte ens kommer in genom ytterdörren...

E började packa bort hö och en som är skäligen misstänkt för detta hade sin bil parkerad utanför oss, så den blev täckt med halm.

Dag ett på resan!

Igår var första dagen på en lång rehab resa i gymmet! 

Cykling 10 min, baksidaben curl, boll mot vägg benböj, balansplatta, tåhävning, bäckenlyft, sedan körde jag lite TRX övningar själv, men jag kan lova att musklerna i benet INTE är så starka och mitt högra lår har blivit betydligt mycket mindre!!! 

Men bara att ha tränat lite så känns det mycket bättre i knoppen och rörligheten i knät känns mycket mjukare!!

Nästa vecka tänker jag komplettera gympassen med att gå ner i bassängen och köra lite wetbelt och "springa" i vattnet.

Om två veckor så skall jag tillbaka till Sjukgymnasten för ytterliga koll...

Nu är det bara att kämpa, tänka positivt och se fram mot målet och förhoppningsvis så kommer detta att gå vägen!!

Viljan finns ni skall den bara omvandlas till verklighet!!!!

Stolt som en tupp!

Idag är jag en superstolt simtränare, och läsningen i tidningen värmde hjärtat!! 

Tjejerna var till Ludvika i helgen och gjorde så himla bra ifrån sig! 

4 guld individuellt, 2 guld i lagkapp, 6 individuella silver och 3 brons!!

Så nu väntar Simiaden Finalen den 4 maj i Karlskrona, t

tyvärr så är jag borta då men kommer att göra allt för att putsa de sista i teknikväg!!

Imorgon smäller det!

Nu är det nära, tidigt imorgon bitti smäller det! 

Jag känner oro, tänk om det inte blir bra? 
Tänk om jag aldrig blir bra? HUR ont kommer det att göra, 
och tänk om min dröm ännu en gång går i krasch!?

                                                  

Men jag måste tänka positivt även denna gång! 

Detta är en rutinoperation för kirurgen, mitt knä kommer att bli mycket bättre, starkare och ett knä som jag kan lite på, jag kommer springa tjejmilen den 7 september och jag kommer komma tillbaka fortare än Bernhard och jag kommer att klara av fysproverna i Januari...

Måtte karma vara på min sida imorgon!

Hej hå!

Premiärlejonet var ju fint!

 Då  var det gjort, det som vi väntat på, haft våra dippar inom, men alltid stått vid hans sida och peppat i motgång och framgång i allt för att E skall få uppleva det som han drömt om!

Så efter 119 raka matcher på bänken fick han alltså ÄNTLIGEN beträda den allsvenska arenan "på riktigt"

Vi fick reda på att han skulle spela på Lördagen, jag blev rörd till tårar av total lycka, grabbarna blev i extas och E blev ganska så tyst. 

Jag märkte på honom att han ibland försvann från verkligheten och gick in i sin "bubbla" och han började smått ladda. 

När nyheten hade lagt sig så satte vi oss i soffan och bollade en massa mental träning, lyssnade lite på Olof Röhlander, gick igenom en massa senarium och han kom på ganska så snabbt att det vara bara att förbereda sig som till vilken match som helst!

Lördags kvällen spenderade vi hos Camilla och Lars, och det var ganska så skönt att tänka på något annat än PEMIÄREN!

Söndagen gick, E hade träning och allt kändes jätte bra. 

När måndagen kom så var jag super nervös, illamående och kunde knappt tänka klart! 

Vi 4 åkte ner till Gävle och lämnade av en lugn och taggad E på kansliet. 

Albin, Viktor och jag gick ner på stan för att träffa en annan spelarfamilj. 

Nerverna var utanpå kroppen vid detta skede! 

När vi kommer till strömvallen så träffar vi massor av folk som 

lyckönskar till E.

Högtalarna börjar spela Tomas DiLeva och spelarna gör entré på planen, och DÄR står han MIN man, redo för att göra sina första 90 minuter i allsvenskan, succé eller plattpannkaka var att återstå och se, förra året förlorade GIF mot Åtvid med 6-1 och 2-1.

Dom ropade upp laget och i högtalarna hörs: Och allsvenskt debut nr 22 Emil Hedvall, dörmer jag, eller är detta på riktigt, jag filmade lineup för att komma ihåg det eftersom jag vid detta tillfälle hade en puls på 180! 

Domaren startar matchen och DÅ känner jag plötsligt en trygg känsla i kroppen, detta kommer ju  att gå bra, utespelarna spelade så harmoniskt och bra!! 

Det värsta var de 3 sista minuterna i matchen då var det en kräk känsla i hela kroppen och jag orkade knappt titta..

En liten kille som satt bakom oss skrek: Bra räddning Emil, då vräker Albin lite stolt ur sig:

- Åhh, vad jag längtar tills jag får följa med min pappa Emil Hedvall ner till omklädningsrummet!!! 

Sen blåser domaren av matchen och ett totalt jubel bryter ut! 

Det är alltså klart 1-0 i premiären, GIF har vunnit en premiär för första gången sedan de kom upp i allsvenskan, E lyckades göra en kanon räddning i slutet av matchen! 

Sedan började mediaupproret, det var TV-intervju, press som ville prata och massor av människor som ville gratulera honom! 

¨

Han hade med sig Albin och Viktor ner i omklädningsrummet men Albin kom tillbaka upp igen med andan i halsen och sa:

-  Mamma, jag vill inte vara där det luktar så mycket svettiga kalsonger! 

En sån debut, en sån helt otrolig debut han gjorde jag är så stolt över honom! 

Han hade "lyckligtvis" glömt telefonen hemma, när han kom hem var det 9 missade samtal, 20 olästa sms och en massa FB gratulationer!

Men efter att han pratat en hel del i telefonen med en massa tidningar så satte vi oss i soffan och njöt av den härliga känslan!!

När vi sedan kollade på fotbollskväll så pratade dem om E, och det var en riktigt overklig känsla att höra dem prata om honom!!

Men jag unnar honom detta så otroligt mycket, efter 119 matcher på en hård bänk lyckas gå ut och prestera så bra är beundransvärdt , och trägen vinner oftast! 

HEJ! 

Vinna eller försvinna!?

I söndags var det knatteligen i innebandy och grabbarna var med i Stugsund Stars. 

På morgonen vaknade jag av att Viktor kommer in med innebandyklubban i högstahugg och är redo för match, klockan var då 6:30 och det var ju NÅGRA timmar kvar till match!

Vid frukosten målar dom upp dagen Albin gör klart ganska så fort att man är med för att man ska vinna, och Viktor kontrar: Men Albin man är med för att man ska ha roligt!

Väl inne på hallen så började Stugsund stars bra och om inte det var nog så lyckades Albin peta in första målet och han höll på att dö av mallighet!

Tyvärr så blev det torsk i de flesta matcher, och det är ju självklart inte målen som räknas, men om man har "herr vinnarskalle" som son så är det väldigt svårt att få honom att förstå det.

Några matcher satt han på bänken och grät, för att dom var "loosers" det enda han pratade om under vilan var att han var sämst, han slog klubban i golvet och sargen när motståndarna gjorde mål, men pedagogisk som man är så försöker man peppa upp honom och säga: det är bara att kämpa på! 

Och svaret man får är då: Men vi förlorar ju bara.

Dom hade spelat 6 matcher och inte en vinst, men i sista matchen vände det. 

Det blev 1-0 till Stugsund, 1-1 kvittering sedan 2-1,3-1, 4-1 till stugsund Grabbarna gjorde segergester och livet var bra underbart, dom skrek och hejjade på varanndra kramades och gjorde "TV-puckshögen" när det blev mål, DOM VANN matchen och livet var så underbart!

Om man säger såhär, det var ju den bästa matchen för dom att vinna, för de andra 6 förlusterna kommer dom inte ihåg! 

När dom sedan hade firat klart och tackat sin hejjaklack så var det dags för Albin att uttrycka sin glädja: Mamma, man kan ju säga att vi vann hela tuneringen OCH att vi är bäst i hela Europa! 

Här är det allt eller inget som gäller!!

Viktor däremot fick frågan om han hade gjort något mål, då kom svartet: 

- Nej, jag ville inte göra något mål jag ville bara ha roligt!

Jag längtar verkligen till nästa år då dom ska vara med påknatteligan igen!