Sorg och glädje!

Nu var det länge sedan igen, men ännu en gång så har jag tiden att skylla på!
Just idag är det en ny situation för mig! Min äldsta son har gått till en kompis SJÄLV, han var livrädd innan, men jag följde med honom dit ( gatan brevid våran) och sa hejdå..efter en 30 min kom han och kompisen hem till oss för att leka, glad som en lärka sa albin: När Anton ska gå hem så vill jag följa med honom! Kunde inte mer än bara le och tänka på hur stor min äskade son har blivit, och vad det värmde i hjärtat!


Så nu sitter jag här och ska uppdatera mitt liv, ja mitt liv vad det har hänt mycket, nästan för mycket!
Om jag inte har brutit ihop nu så kommer jag nog aldrig att göra det!
ett litet utdrag från förra veckan är:

* Tumult på jobbet som slutade med sjukhus koll för mig, men allt gick bra!
* En obehaglig aktivist person som gjorde min och andra kollegors dag jäkligt sur
* massor av "skogsmullar"
* och det mest påtagliga av allt var när jag fick göra HLR på en man som jag känner, då han fick hjärt stopp!

Jag kände inte igen honom när jag kom till platsen men sedan efter att ambulans- personalen hade tagit över så klarnade bilden och jag fattade att det var han!
Det var väldigt kritiskt, så han flögs ner till Uppsala för att få en pacemaker!
Den kvällen då det hände så var man väldigt off, och tankarna bara snurrade i skallen på mig, det kändes som om man var i en bubbla och man ville bara vara där alldeles själv, för att tänka, lever han, klarade han sig utan syrebrist,gjorde vi rätt?! ja 1000 tankar flög i skallen!

Vissa människor blir stressade när dom ser en olycka eller en skadad person, men jag tror att med detta jobb som jag har, så har jag blivit formad så att jag blir lugn när det händer och ser på vad situationen behöver, och fattar snabba beslut!
Sedan ett tag efter händelsen så kommer det till mig vad det egentligen var som hände, och då börjar tankarna att snurra...

på morgonen fick jag reda på att han hade flugits till Uppsala för Op, men inte nå mer!!

Två dagar senare kom beskedet: Han levde och kunde prata, han skulle komma hem samma vecka och var pigg!!!
JAAAAA, den känslan och den lättnaden var HELT obeskrivlig!!

Efter den händelsen så känns det som om de små skitsakerna i livet som man kan irriterar sig på bara är petitesser, för tänk vad skört livet är, jag vill hellre leva ett lyckligt och friskt liv än att leva med alla dessa pessemistiska, falska och negativa människor och tankar det finns!

Men nu kan man bara blicka frammåt...

Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor