Denna dag har gått åt till att trösta, sära och försöka förstår sig på två pojkar på 5 och 7 år!
Jag undrar vart min snäll, fogliga underbara småkillar tog vägen?
Dagen började bra då jag åkte med E till Gävle för att handla det sista till köket, det blev en hel del "godisbitar", jag fick egentid och tid för inspireration och det var tur det såhär med facit i hand!
När vi kom och hämtade grabbarna på skolan så var Viktors glasögon helt borta....tillslut kom en lärare med glasögonen och dom var HELT sönder.
Vicke hade tagit av sig dom på fotbollsplanen och någon hade lyckats springa på dom och krossat glaset och hela karmen var sönder och sne!
Lite irriterade åkte vi från skolan.
När vi kom hem sprang Albin in på sitt rum och ville ABSOLUT vara själv, och när Viktor hör det så vill han ABSOLUT vara med Albin, där börjar "förkriget"
Pernilla och Milda kom och hälsade på så då fick Vicke lite tid med Milda och Albin lite egentid på rummet, där med lite fred.
När sedan Albins kompis kom så tyckte ju även Viktor att han också skulle få vara med och leka, men det ville inte grabbarna och det blev världskrig här hemma.
Albin blev ledsen för att Viktor ville vara med och Viktor ledsen för att han inte fick vara med!
Det var TUR att både jag och E var hemma, för herregud vilken dramatik det var här.
Och som om det inte var nog så bestämde sig Albin sig för att han INTE skulle fortsätta med dansen, som han skulle ha varit på idag kl 17:00...jag tjatade och pratade med honom och E lika så men han grät och vägrade...hjälp vad ska man göra???
Vi lät honom vara hemma så att vi har tid att prata i lugn och ro och inte mitt uppe i världskriget!
Och som om inte det var nog så har Albin skov på sin reumatism, vilket gör att han har ont i sina leder och humöret svänger hela tiden, värre än när man har sin härlig vecka själv.
På Torsdag skall han få träffa sin läkare och vi har en lång och smärtsamt dag framför oss då.
Så ikväll var det underbart att vara ute på motionsrundan och jag fick möjligheten att andas ut och få ur mig lite frustration.
När jag kommer hem så tror jag att de små gulliganerna sov, den ena var vaken och sa att han hade så ont i sina ben, och det var den lilla som INTE har reumatism, min förhoppning är att det är växtvärk och inget annat.
Så nu säger jag god natt och hoppas på att morgondagen blir bättre, för den kan absolut inte bli sämre
Det är sådana här stunder man ser att det finns äkta syskonkärlek, men idag
började jag att tvivla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar