Jag var till min sjukgymnast i måndags och allt såg bra ut, förutom mitt "knäpp" som jag har i knäskålen, det hämnar mig när jag har utsträckt spänt läge på benet och skall tillbaka till böjt.
Sjukgymnasten höll i knäskålen och då gick det mycket bättre, han trodde att min insida lårmuskel var försvagad och höll inte knäskålen på plats, han rekommenderade mig att köpa ett knäskydd och använda det i de mest utsatta lägena!
Han sa även att jag kunde börja ta korta snabba promenader, gissa om jag blev lycklig !!
Så igår var jag och köpte ett knäskydd som kändes jätte bra och idag i regn och rusk skulle jag göra debut med PW, laddad och taggad!
Jag började att gå lugnt för uppvärmning, när jag sedan hade gått i 5 minuter så skulle jag öka takten, MEN det gick ju så klart INTE!!
Jag kände mig som en låghalt som försökte komma framåt, jag kan lova att tårarna
inte var långt borta och det kändes som om detta ALDRIG kommer att bli bra!!
Jag halta mig runt stugsundsudden med tårarna i halsen och kände mig som världens sämsta, när jag kom hemåt så skulle jag ta mig upp för en ganska brant backe, å då tänkte jag att nu jäklar så trampar jag på, vilket jag gjorde och det kändes BRA...tårarna försvann och de positiva tankarna kom tillbaka, jag är stark i knäet, men det hänger inte med när jag ska försöka öka tempot!!
Väl hemma så berättade jag för E om min tråkiga "PW runda" han säger
- ja men Micaela, detta är första gången som du tar en riktig promenad på 2 månader, tror du att du skulle vara som förr????
Det kommer bara bli bättre!!
Han har alldeles rätt i vad han säger, men ibland är det svårt att acceptera när man vill så mycket mer!!!
Jag är glad att jag har varit och lyssnat på denna otroligt inspirerade mannen, Anders Olsson som har klarat det mesta på ren envishet och träning!!
Ingen ting är omöjligt och resan fortsätter!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar