Då var allt klart, och vad bra det har gått!!
Jag kan säga att jag inte haft någon påtaglig smärta alls, jag har däremot haft ett konstant snurr i skallen, av medicinerna!
Det började ju bra när jag kom in på OP och dom säger lite panikartat:
- Men hon ska väl inte operera ryggen??
Öhh, nää knä!
Dom hade dukat upp fel operationsbord med ett ryggbord och jag fick så snällt sätta på mig de blåa sockerplasten och gå graciöst i mina stödstrumpor över till knäbordet.
LITE nervös blev jag då, men ängeln till narkossköterska såg det på mig och gav mig en avslappnande dos i blodet och innan jag visste av det så låg jag i den absolut skönaste skönhetssömn jag varit med om på länge!!
Jag vaknar upp av att dom säger: Micaela nu är vi klara, i svar får dom:
- Jag måste kissa.
Dom svara:
- Men du får inte gå på benet innan vi röntgat det då får dom till svar:
- Men ta hit en karl som kan bära mig till toan då!
sagt och gjort så kom Lasse å räddade mig från kateter och "kiss i kopp" han hjälpte mig så snällt till toan, där han fick en snäll komplimang av den yrvakna patienten:
Jaha, nu får du dra ner trosorna på en tjej å....sedan så fick han snällt hjälpa mig tillbaka till sängen där jag fortsatte min skönhetssömn i flera timmar!
När jag vaknar så är det dags för sjukgymnast, sprutträning och så ska jag STÅ upp, allt det gick väl sådär.
Efter många försök så stod jag på benen och det var dags för E att komma och hämta mig.
När E kommer så är han väldigt hungrig och måste stoppa något i magen DIREKT.
Dessvärre kom läkaren då och E ville oxå höra hur det hade gått.
Efter ca 5min så säger E:
- Micaela jag måste gå NU!
E piper iväg och jag och läkaren pratar klart i lugn och ro.
det tar ett bra tag innan E kommer tillbaka och när han väl gör det så ser han riktigt konstig ut??
Då visar det sig att han fick en svimattack när läkaren var inne hos mig, E gick ut för att hämta luft, och sprang i korridoren som en ekorre, tillslut när han känner att nu försvinner han så kastar han sig i en säng som stod i korridoren och tar benen i högläge, svetten bara dryper från honom.
När han ligger där hör han fotsteg som närmar sig och han vill inget annat än att försvinna från sängen.
När E kollar upp så är det min läkare som står där och frågar:
- Hur mår du?
E svara att det är ingen fara, i nästa andetag så frågar han läkaren om det var jag som hade skickat honom?
Läkaren säger åt E att jag inte skickat honom och att han tänkte köra in honom på avdelningen för uppsikt!
E kommer in på avdelningen men får stopp innanför
dörren för hans värsta fara var att jag skulle se honom liggandes i en sjukhussäng med läkaren brevid!!
Som tur var så gjorde jag inte det och han kvicknade till, men jag lovar älskling att nästa gång så tror jag att någon mer "stadig" får komma och hämta mig från sjukhuset!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar